lensbaby

Det är lite knepigt, det här med att bo i en stad med skyhög bostadsbrist.

 Med mig i mitt bagage har jag sedan tidigare en måttstock. En måttstock över vad jag tycker är rimligt. Vad jag tycker är rimligt att betala i hyra. Vilka rättigheter jag tycker är rimligt att ha. Vad jag tycker är rimligt att kunna förvänta mig som hyresgäst.

 Den här måttstocken är pesonlig och grundar sig inte alls på lagar och paragrafer. Faktum är att jag i själva verket är väldigt dåligt insatt i vad lagen verkligen säger beträffande att hyra och hyra ut bostad. Men min måttstock är vad min magkänsla säger mig är rimligt.

 I samband med att jag bestämde mig för att flytta till Uppsala och därmed började leta bostad insåg jag ganska snart att jag fick lägga min måttstock på hyllan. Långt, långt upp på hyllan. Kanske rent av på vinden. Jag började med att leta på blocket. Där gäller djungelns lag, och begreppet rimlighet tycks inte existera.

 Men så hittade vi en bostad till sist. En bostad som på många sätt är bra. Den är ganska stor: med högt i tak och ett rejält kök till ett okej (ja, enligt den nya Uppsala-måttstocken alltså) pris. Och det bästa är läget! I ett lugnt och tjusigt område, med ganska nära till allt. Många som kommer hit säger att vi har haft tur.

 Men så finns det ett och annat med vårat boende som inte är optimalt. Som kanske inte syns vid första anblicken. Men efter ett tag retar man sig på det mer och mer. Men varje gång man blir upprörd och den gamla måttstocken säger åt en att slå näven i bordet, så får man bita sig i tungan. Det här är Uppsala. Det är andra spelregler som gäller här. Och när man hör runt med kompisar om deras bostadssituation, så skäms man lite. Det finns så många som har det mycket sämre, som betalar mycket mer.

 Så man flyttar ribban. Bit för bit. Biter sig i tungan och påminner sig om att man inte kan ställa några krav här i Uppsala. Man ska vara tacksam om man har tak över huvudet. Att konkurrensen och rivet efter bostäder är stenhård. (bostadsmarknaden, arbetsmarknaden, orimliga villkor för unga människor. Sälj dig själv och ha rätt kontakter. Jag börjar ana ett mönster...)

 Men då återstår frågan: Vad är rimligt enligt Uppsalas måttstock? Hur högt ligger ribban? När har man passerat taket och har rätt att tycka att "det här är fan inte okej!"? Får man lyssna på sin egen måttstock och skita i att det finns så många andra som har det ännu värre (för det finns det väl alltid)?

 På kort tid har det fallit flera droppar som har fått bägaren att rinna över.

• När tapeten i duschen släpper från väggen (Vem fan har horisontella tapetskarvar i en dusch!?). I duschen som ligger i någon annans badrum, i någon annans hem, som man måste passera varenda gång man behöver ta en dusch.

• När toalettstolen läcker någonstans vid fästet i väggen. Våran toalett läcker!!! Det rinner ut små floder av urinstinkande vatten på golvet i vårt badrum! Och hyresvärden stoppar huvudet i sanden, ber oss ställa under en bytta och hoppas att det "löser sig med tiden".

• När man kommer hem och hittar hyresvärden snokandes i ens sovrum / vardagsrum. Helt utan anledning (han skulle "kolla så balkongdörren var ordentligt låst").

 Då känns det som att vi har fått nog. Även mätt med Uppsalas måttstock. Jag tror det börjar bli dags för en flytt.