lensbaby

Nu har det gått drygt två veckor sedan jag flyttade till Uppsala.

 

Jag har haft så fullt upp med att vara mitt i processen, att jag knappt hunnit reflektera över den nya situationen. Blind på det jag är mitt uppe i.

 

Men här om dagen slog det mig. Hur otroligt mycket mitt liv förändrats i ett enda drag.

Hur i princip varenda bekant faktor har vänts ut och in.

Bytt kust, bytt land mot stad, bytt sysselsättning, bytt människorna omkring mig, bytt bostad och boendetyp.

 

Och framför allt att för första gången någonsin stå fullkomligt själv. Helt utan varken pojkvän eller familj i närheten.

 

Man säger att människan är en flexibel varelse som är bra på att anpassa sig till sin omgivning. Det stämmer nog. Egentligen är det ju förvånansvärt att det inte känns ännu mer omstörtande än det faktiskt gör.

Och jag kan inte låta bli att bli stolt över mig själv och tycka jag är modig.

Att jag törs!? Jag tar mig ju faktiskt fram! jag klarar ju faktiskt av det här!

 

Och jag tycker om Uppsala! Och jag tror jag tycker om min klass. Och att studera verkar spännande! (om än tufft).

 

Men. Jag måste även erkänna att det även känns jävligt jobbigt och svårt till och från.

I dag har varit en sådan dag. Även om det egentligen inte är särskilt länge jag har varit ifrån Mattias (vi har ju varit ifrån varandra mycket förr) så känns det som en väldigt lång tid. Dels för att det hänt så vansinnigt mycket i mitt liv sedan sist. Och dels för att jag vet att det är ganska långt kvar tills vi ses igen.

Och det känns ensamt utan min familj. Utan miljöer där jag kan vara 100% mig själv.

 

Jag längtar så vansinnigt mycket efter något som kan kännas som ett riktigt hem. Mitt hem. Där man kan ta plats. Där man inte tassar på tå. Där man kan leva sitt liv på sitt eget vis.

 

Jag vet att det inte är så långt dit. Men det hindrar det inte från att kännas jobbigt i stunden.

 

Tills dess fortsätter jag att hålla mig sysselsatt och räkna dagar.